Charlotta

Ett gott omdöme kommer av erfarenhet, och erfarenheten - den får man på grund av dåligt omdöme. Man lär sig av sina misstag sägs det och under årens lopp blir man visare. Men är inte ålder ett högt pris att betala för mognad?

Läste idag att ju längre en männsika får lov att vara barn, ju äldre blir hon. Man rusar fram längs livets bana utan att ens titta sig omkring. Man har alltid bråttom, stressar till något, varför? Man bryr sig heller inte om tiden förräns den redan gått. Man längtar när man är ung efter att bara bli äldre, och när man väl är gammal vill man bara vara ung igen. Man ser inte att varje ålder har sina fördelar, man upptäcker allt för sent. 

Man känner press från olika håll att hålla standard i livet. Att gå i de normalas tecken. Följa de normala spåren. Inte avvika från genomsnittet. Jag hatar allt normalt, alla medel, allt som man inte "får" vara.

Jag är en avvikare och en väldigt stolt sådan. Det är lätt att säga att man inte skall bry sig om vad andra människor tycker och tänker om en. Klart man bryr sig. Fast till slut blir jag mest förbannad. Ingen känner mig bättre än mig själv, och vet vem jag är. Så till slut gäller bara en sak, att tro på mig själv, även om ingen annan gör det. Tro på dig! Gör saker för dig skull. För ingen annan lär göra dig lycklig.

Sanningen är enkel, du lever bara en gång. Vad får du ut av att vara andra till lags, hellre än dig själv. Det spelar ingen roll vad männsikor säger om dig, folk kommer aldrig sluta prata eller tycka saker. Vissa har inget bättre för sig än att blanda sig i andras angelägenheter. Det som spelar roll är vad du lyssnar till.

Det sägs att vi alla föds som orginal, men hur kommer det sig då att så många dör som kopior?

Våga vara en avvikare.

Go your own way!