Charlotta

SLUTER JAG ÖGONEN NU SÅ VAKNAR JAG ALDRIG MER.

Efter två veckor med ont i halsen och nästan 39 graders feber konstant låg jag i soffan helt utslagen. I helvete att det aldrig ger sig då.. huvudvärken blev värre och värre och jag kunde knappt röra ögonen utan att bli snurrig i huvudet. Det blir nog bättre om jag sover en stund till tänkte jag. Men det blev bara värre. Efter några tappra försök att ställa mig upp föll jag bara ner med en duns i golvet.. vet inte hur många gånger jag hann svimma till innan jag till slut lyckades klamra fast i telefonen och ringa i skräck till mamma. Hur gammal man än blir så är det tydligen ändå det största tryggheten, Mamma. Hade inte mamma och syrran kommit till min undsättning hade jag kanske inte funnits idag. Jag kunde lika gärna kunnat svimmat, slagit i huvudet i bordet och förblött allderles ensam i min lilla tvåa innan jag fått tag i telefonjäveln. När kraften tog slut och man känner att man inte ens orkar hålla sig vaken och mörkret sakta sluter sig om en så känner man sig inte stor. När man ligger i sin lillasysters knä i fosterställning och skriker av smärta och det enda man kan tänka är.. herregud livet kan väl inte redan vara slut innan det börjat. När ens egna ben inte bär en längre, när ambulanspersonalen kör i 160km/h med blåljus till KSS i Skövde medans man ligger med syrgas och slangar i hela sig inuti, då känner man sig inte så stor.

BLODBRIST var en av mina åkommor. Jag fick påse efter påse men det försvann spårlöst. Ett normalt blodvärde skall ligga på 120/140... jag hade 43. EN TREDJEDEL AV DET BLOD MAN SKA HA I KROPPEN. Inte underligt att jag under en lång tid kännt mig sjukligt trött. Och inte heller konstigt att jag svimmade och inte kunde stå på benen. Jag vet nu hur det känns när man kommer in akut på ett sjukhus. När man ligger halvt medvetslös på en bår och det står tio läkare över en och pillar med tre saker var för att i hela fridens namn kunna lista ut vad det var för fel på en fast dom egentligen inte har den blekaste aning. Det värsta var att dom inte kunde ge mig något direkt svar, ovissheten, alla tankar man hinner tänka alla fel det kunde vara.

Ett enda ord upprepades konstant i huvudet... cancer cancer cancer cancer .. jag kommer dö. Men jag hade inte cancer. Det enda dom hitills hittat är en kraftig infektion som på någotvis gjort att min kropp brytit ihop i samband med blodbristen och gjort att jag blev så jävla sjuk. Jag har genomgått alla undersökningar man kan tror jag, dom stack mig med tusen nålar och jag ser ut som helvete överallt med mina blåmärken, jag fick dricka massa liter av äckliga geggdrycker så dom kunde röntga mig på alla olika sätt och på något vis ska dom väl fan hitta felet.. det sitter väl nån liten vampyr i mig nånstans som suger åt sig allt blod, han kommer väl fram till slut.

Skräcken över att förlora saker man ännu inte upplevt är värst. Alla planer man hade för livet. Allt man tänkt skulle hända. Allt man trodde man skulle få uppleva. Men nu har jag kommit fram till att det är inte planerna eller målen som är viktigast. Självklart ska man sätta upp riktlinjer för saker man önskar eller vill ha. Men mest av allt skall man bara njuta av färden, av småsaker, man ska göra det man känner för inte det man borde göra. Livet har inga som helst garantier. Och vill du ha en förändring så får du se till att förändra dig själv först. Gör allt du vill, allt du känner för, allt du vill uppleva, för du vet aldrig om du får chansen till det i framtiden. Man kan försvinna så fort bara.. BAAM!

"Efter flera dagar på endast näringsdropp som såg ut som välling så har aldrig förr har en 30 grams påse fejk o´boy från ögonblick smakat så gott. Dom två skedar ägg som  jag fick i mig, bettet av mackan med rökt medvurst och det lilla filmjölken som slank ner. Att få känna smak igen efter vad som kändes en evighet var underbart, att få tugga mat. Jag tog med glädje mina åtta tabletter medicin och sköljde ner dom med saft, SAFT.. jordgubbssaft.. åh vad gott. Jag drömde om varmkorv och smörgåstårtor om nätterna, så hungrig kan man bli till slut. "

Det är som aristoteles uttryckte på sin tid.. " Det som män och kvinnor strävar mest efter i livet är lycka.."  Sen vad andra anser som lycka är ju upp till var och en... för mig är det enkelt... lycka för mig är att aldrig mera underskatta en dusch, att få tugga mat och inte bara få leva på näringsdropp, att kunna diska och laga mat själv och att få leva... jag är lycklig över alla UNDERBARA vänner och nära och kära jag har i mitt liv. Alla som var och hälsade på mig på sjukhuset och gav mig massa underbara små presenter som piggade upp mig i mitt livs värsta stund... SYRRAN.. skulle jag vara rik skulle jag bjuda dig på världens lyxsemester som tack för allt du gjort... för allt du stått ut med.. för allt du förstått som ingen annan förstått.. Älskar dig!

Tack Åsa för all intressant läsning du kom med till mig.. och tack för att jag fick läsa det ska bli ett sant nöje att döda dig före dig till och med, vet att det var jobbigt för dig =P Tack mamma och pappa för allt jobbigt ni fick stå ut med, tack Oskar och moster Ulla för besöken, tack Frida och Kent för att ni kom på motorcykeln och hälsade på mig i Floby, tack alla för skratten ni lockade mig till. Tack alla ni tänkt på mig.... alla som hälsat genom familj och vänner... Och till sist min underbara Patrik... utan dig hade jag aldrig överlevt detta... alla timmar i telefonen... allt du offrade för min skull... att du kom för min skull så fort jag längtade efter dig... min älskling om du visste hur mycket allt du gjort betyder för mig! ÄLSKAR ER ALLA SÅ IN I HELVETE!

Man tänker mycket på sjukhus när man ligger där ensam. Oron. Dödsångest. Men det värsta är ensamheten som biter sig fast, man kan inte förstå hur hemskt det är förrän man vart med om det själv. Alla hemska undersökningar, all rädsla över att man kanske ska dö, över att inga mediciner hjälper över att man kanske aldrig får komma hem igen. Alla tårar som man till slut inte kan hålla inne för man orkar inte mer. Man orkar inte med all ångest, all information läkarna ger en.. om alla fel det kunde vara, eller den störtsa rädslan av alla.. att dom förstår inte vad problemet är.. dom hittar inget fel.. hur ska man då kunna laga mig?

Nu efter två ambulansfärder och 11vistelsedagar på sjukhuset vet dom fortfarande inte riktigt än helt vad felet är, varför jag förlorar så mkt blod och för det första vart det tar vägen, saker kan väl bara inte försvinna frågar jag åter igen? Jo, tydligen. Fast nu håller sig blodvärdet lite stadigare.. även om det är väldigt lågt fortfarande och jag är väldigt trött och halvt sjukskriven så är jag iallafall hemma. Jag menar inte att göra folk upprörda genom att skriva av mig detta. Detta är mitt sätt att bearbeta, mitt sätt att ta mig igenom allt jag var med om, mitt sätt att bearbeta mina tankar, all skräck, all dödsångest. Men nu ska sluta nojja om allt, verkligen försöka sluta haka upp mig på småsaker, nu ska jag leva, JAG SKA INTE DÖ! I allafall inte just nu.