Att vara eller inte vara.. lycklig!
ÄVEN OM DET ÄR FÖRSENT ATT RÄDDA TRASIGA SJÄLAR, KAN MAN ÄNDÅ GE DEM ETT PLÅSTER.
Kärlek, känslor, att tycka om någon. Det är det mest underbaraste men kan också vara det hemskaste som finns. Varför är människan så negativ? Varför är det är lättare att tro på en lögn, än att godta en sanning? För visst är det ofta så att vad som än händer i ens liv så hoppas man väl oftast på det bästa men förbereder sig på det värsta? Vad det än gäller. Varför faller man så lätt tillbaka i vissa mönster. Vad det än gäller. Kärleken. Det kanske bara krävs ett leende, ett telefonsamtal och man är genast tillbaka på ruta ett. Vilken OFATTBAR KRAFT kärleken har över en, på både gott och ont.
En kär vän sa till mig tidigare i veckan, att det är bra att drömma. Man skall ha både små och stora drömmar.
För då vet man iallafall vad man söker. Vad man vill ha ut, utav livet? Vad man behöver för att bli lycklig!
Vågar man inget vinner man väl heller inget? Men hur mycket ska man orka satsa utan att själv få
nått tillbaka, när är det okej att få nog? Att inte orka mera. Att helt enkelt ge upp? Får man det?
Undersökningar visar att den största källan till depressioner bland gifta, är att vara just gift.
Och bland ogifta är det att vara singel, då undrar man ju vad vi håller på med.
Vill man inte innerst inne vara lycklig? Blir människan aldrig nöjd?
Smärta färdas genom kroppen med en fart av 384km/sekund. Inte konstigt att man ibland både fysiskt och psykiskt kan känna sig helt förlamad. Det är den värsta upplevelsen man kan vara med om. Att känna sån ofattbar smärta, så att man inte känner någonting alls. Man känner sig helt tom. Det är läskigt. När någon sårar en på det sättet så tar de kontroll över en. Förlåter man dem inte behåller dom den makten. Dom äter upp en, sakta men säkert. Tiden må läka alla sår, men ärren sitter kvar. Fast man ska inte se det som en negativ sak. Allt man är med om i livet skapar ju den man är. Hade detta inte hänt mig, hade jag inte vart den jag är idag, hade inte gjort samma saker jag gör idag, hade inte vart så ledsen som jag kanske är idag, fast heller inte så lycklig.
Nångång måste man välja. Att stå kvar eller att gå vidare. Med många misstag och tillbakablickar bakåt får man till slut nog. Man släpper taget. På ett eller annat sätt. Man går vidare med sitt liv. För man har inget annat val. Man ser ljuset igen, eller iallafall en skymt av det. Man ser ljuset där nya kapitel väntar. Där kanske resten av ens liv finns.
MAN FÖRLÅTER. För man orkar inte annat.
Försvinn. Låt mig andas igen. Snälla försvinn.
Verkligen bra skrivet!